En intressant sak som hänt den senaste tiden är att jag ser problem i hundträningen som något roligt. Förut kunde jag känna tyngd/uppgivenhet när saker inte gick vägen som jag menat o jag kunde lätt skita i det hela o börja med ett annat moment, men nu känner jag precis tvärtom. Oavsett man vill det eller inte så uppstår det problem i träningen, och då är det dax att lösa dom. Hur kul är det inte egentligen? Man får en enorm push av att finula ut lösningar som man sen ser funkar, man utvecklas o triggas enormt som förare! Dessutom känns det onödigt att slösa dålig energi på det hela utan istället använda sej av skallen o tänka utanför boxen., lägga fram korten på borden o se vad som inte funkade o varför. Så mitt projekt att lösa stå under gång är klart o jag är mer än TAGGAD inför något nytt! :D
Jag har kört Lk1 moment med Tiara o hon har skött sej som en prinsessa momenten börjar så gott som bli klara. Vi måste slipa återgångarna lite ännu. Qid har växlat mellan att vara terror valp o prins. (mest det första alternativet) Men en sak är iaf säker o det är att jag har i mina ögon sett världens finaste busar. (även om den mer svartfärgade av dom ibland tycks lida av ngn dampsjukdom med inslag av självmordsbenägenhet)
Qid ser dagligen till att krydda vardagen med sina hyss o "living on the edge" är verkligen hans grej. Det är tur mina vänner är tålmodiga, annars skulle jag få leva i ensamhet tills huliganen växt upp, haha! Andra sidan ser han oxå till att jag lyckas hamna i alla möjliga pinsamma situationer, men jag skulle inte för en dag vilja leva utan honom! :) Jag minns att jag sa lite samma sak om Tiara när hon var valp, idag är hon två år o förståndigaste av oss alla tror ja.. haha. :)
 |
| Valphuligan <3 |
 |
| Hon chillar sommaren igenom <3 |
 |
| Du o jag min ligist :) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar