Vi har haft två träningspass som varit varandras totala motsatser. Förra veckan drog vi ett kvällspass på gården. Lydnad. Båda hundarna kändes väldigt stabila och mycket med. Tog fram apporten och premiär kastade hela kast för Mr Qiddson, han galopperade fint ut och greppade men tvekade lite på ingången om han verkligen skulle komma eller lämna att lattja med apporten själv. Inomhus har han haft väldigt fina överlämningar så jag backade lite i träningen genom att köra utbyte av leksak. Genast när han dök upp drog jag fram en leksak ur fickan o slängde iväg. Höjde kriterierna stegvis genom kräva att han tryckte upp apporten i min hand innan belöningen kom. Efter ett tag hade vi jobbat upp suget så pass att jag till o med fick springa undan honom och han kom jagandes med apporten i FULL galopp mot mej bara för att få trycka av den :D Duktiga skrutt! Den träningen lämnade med må bra känslor i magen.
Några dagar senare var vi i växthuset på "klubben" och drog ett pass med J och hennes hundar. Agility hindren var överallt över plan och min border sprang mer eller mindre på tårna. Strörning till max för lilla ärthjärnan. Han var okoncentrerad o nonchalant mot mina lydnads inviter och vi fick ta många "snack" under träningspasset. - vi har ibland lite delade meningar om saker här i livet ;)
Sänkte kriterierna på passet o övade mycket passivitet när andra hundar körde agility, vilket är en utmaning för Qiddson, speciellt när andra "får " (enligt honom själv) springer över bommen. - VALLNING!
Tog kontaktövningar och lite fotgående med fokus på att det skulle bli noll blicksläpp. Och hålla position övningar. Känslan av detta pass var bajs. Min mage skrek efter mat o det hela blev kattskit.
Vad har vi nu lärt oss av detta förutom att inte släppa blodsockret i botten och att jag fortfarande har världens finaste busar? Jo att anpassa störningarna! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar